Ulrikisen

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag vet varken ut eller in. Vad är egentligen verkligheten och vad upplever jag? Upplever jag verkligheten helt fel eller är det så illa som jag tkr att det är? I helgen har jag kommit till en brytpunkt. Jag kan inte ha det så här längre. Någonting måste förändras. Främst på jobbet måste någon ändring ske för jag klarar inte av att ha det så här längre. En vän sa att man ska klara sitt jobb betydligt mer än med nöd och näppe. Varje dag för mig handlar om ren överlevnad på jobbet. Det känns förjävligt att mycket blir halvdant och knappt genomtänkt för jag hinner inte med. Jag har alldeles för mkt att göra på alldeles för lite tid. Det gör också att man blir lite anti för "man hinner ju ändå inte". Det går inte ihop sig för mig. Men ändå far många tankar omkring att det är mig det är fel på. Hur vet man om det är det? Det kan ju faktiskt vara så att det är jag som är kass och otillräcklig. Jag kanske inte är tillräckligt effektiv? Men hur ska man veta? "Alla andra* verkar ju klara sitt jobb.. Då borde ju jag också göra det? Jag som är nyutexad borde vara riktigt på hugget och ha massa ideer. Det har jag inte.

 

Jag går varje dag på jobbet och känner mig kass och otillräcklig. Jag kan för lite. Jag har ingen erfarenhet. Allting tar så mycket tid. Jag glömmer saker. Men det värsta av allt är att jag känner att JAG INTE DUGER. Varje dag går jag runt å känner att jag inte duger. Jag är inte tillräckligt bra, tillräckligt pedagogisk, jag har inte tillräckligt bra ideer, inte tillräckligt bra lektioner, inte tillräckligt kreativ, inte tillräckligt effektiv osv osv.

 

Känslan att inte duga är fruktansvärd. Det är mer än en känsla. Det har blivit jag. Sakta men säkert har det blivit jag. Tjejen som inte duger. Det som förvärrar min situation är att jag även i privatlivet inte duger. Jag är inte tillräckligt bra, tillräckligt intressant, tillräckligt söt, tillräckligt rolig, tillräckligt hälsosam osv osv.. Det känns som jag gång på gång blir nobbad, ignorerad, dissad, illa behandlad.. Det mina vänner, är inga en roliga upplevelser. Det knäcker mig nåt så kopiöst. När det tog slut med M blev jag så knäckt, men det är ingen direkt nyhet. Men jag har det här året ändå byggt upp mig själv, hittat nya vänner och tagit mig för fler saker. På nåt sätt har jag återvänt till det som kallas livet. Men att träffa killar visar sig gång på gång innebära så otroligt mycket nederlag, besvikelse. Det känns också så hemskt att en person först kan få en att må så bra, för att sen i nästa stund få en att må så dåligt.

 

I helgen fick jag veta att E som jag träffat rätt länge har hittat en annan. PANG!! BOOM!! Där har vi det. JAG DUGER INTE. Det fyller hela min kropp och depression och ångest är ett faktum. Detta då utöver stressen, pressen, ångesten som jobbet ger.. Vad har den andra tjejen som jag inte har? Vad gjorde jag för fel? Hur kan han hitta en annan så fort? Hur kan jag vara så lättutbytbar? Betydde jag ens någonting? Vad betydde jag? Å varför varför kan han inte bara vara ärlig å säga som det är? Nejdå, istället ignoreras jag, dissas jag. Som om jag vore smittad med pesten. Jag vet att jag egentligen överreagerar gällande E. Jag visste nånstans att det ändå inte skulle bli något mer. Men jag tar så sjukt illa vid mig. Jag blir själv förvånad att jag blir så ledsen över det. Men jag lovar er, man tar verkligen illa vid sig när någon behandlar en på det där sättet.

 

Jag duger inte. Det är mig det är fel på. Jag orkar inte ha det så här längre! Det går så mycket energi ur mig, det fylls liksom aldrig riktigt på. Det känns verkligen som jag sitter på ett tåg på väg mot väggen. Det känns som jag kommer gå in i väggen om jag fortsätter så här. Låter det extremt? Det tyckte jag med tills jag googlade på det.. Det finns så mkt som stämmer hur skrämmande det än må låta. Men jag har svårt att se klart. Jag vet inte om jag överdriver? Många säger att första året är jobbigt, men SÅ här jobbigt? Nja jag vet inte alltså.. Jag är rädd för att göra mig till åtlöje, ett enda stort fiasko. Jag är rädd för vad folk ska tycka. Vilket också har blivit en alldeles för stor del. Jag oroar mig otroligt mkt för vad andra ska tycka om mig, vad jag gör, vad jag säger, vad jag har på mig etc..

 

Summan av kardemumman så är nog det värsta att jag misslyckas på jobbet. Jag klarar inte av jobbet. Jag orkar inte ha det så längre. Jag gör mitt bästa men det räcker inte till.. Tänk er själva att gå så dag ut å dag in. Vakna om nätterna, vara ständigt trött.. Å det slutar liksom inte när jobbdagen är klar för då kommer allt det andra..

 

JAG DUGER INTE. Jag räcker inte till. Man vill typ bara skrika.. Å jag förstår att ingen orkar lyssna på mig. Vilket i sig är en vettig anledning att söka sig nån annanstans. Tro mig, jag ser det på er.. Men snälla, säg det till mig i sådana fall så ska jag sluta. Men jag behöver nog höra det.. Jag känner mig rejält insöad å vilsen i en snöstorm. Det jag lyckats printa ner här i text är inte ens allt. Det går inte riktigt forma i ord.. Det är svårt. Jag känner mig så dum..

 

 

 

Nedan har jag kopierat lite på utmattningssyndrom. Jag är inte där än. Men jag måste bromsa tåget dit väldigt snart.

 

Från 1177, http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Utmattningssyndrom/?ar=True

 

"Symtomen för utmattningssyndrom kan vara både kroppsliga och psykiska. Oftast har man haft ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre tid innan man blir sjuk. Ett vanligt symtom är att man upplever en stor trötthet som, hur mycket man än försöker, inte går att vila bort. Andra symtom är minnesstörningar, oro och ångest, sömnproblem och hjärtklappning" (det sistnämnda har jag inte upplevt).

 

"Påfrestningar både i arbetslivet och privatlivet.

Tempot i arbetslivet är ofta högt och många upplever en stark press på jobbet. Om man har ett arbete som tar energi och kraft utan att ge tillräckligt mycket tillbaka, kan det i längden leda till att man blir utmattad. Men även påfrestningar i privatlivet kan vara utlösande."

 

"Vanligen har insjuknandet föregåtts av ett eller flera stressrelaterade besvär under en längre period. Symtomen kan vara både kroppsliga och psykiska.

Känslomässiga

• Lättirriterad, orolig och nedstämd. Det är också vanligt att man har ångest.

Tankemässiga

• Försämrat minne, koncentrationssvårigheter, problem med att planera och genomföra uppgifter.

Sömnstörningar

• Svårt att somna och/eller många uppvaknanden under natten.

Trötthet

• Energilöshet, trötthet som är svår att vila bort, utmattning.

 

När prestationsförmågan försämras är det lätt att känna sig misslyckad, få skuld- och skamkänslor och bli nedstämd. Man blir känslomässigt utmattad och överkänslig för all slags stress. Fortsätter tillståndet blir ångestattacker vanliga."

 

 

Långt inlägg. Jag vet inte ens om någon läser?! Men någonstans måste jag få ventilera. Håller alldeles för mkt inom mig å som sagt i helgen som var rann bägaren över. Förlåt för det.. Det känns som jag inte fått fram det jag vill, det är så svårt.. Men det är nog svårt åt andra hållet också, att förstå och orka lyssna. Det är verkligen inte enkelt det heller..

 

Nu ska jag försöka sova. Är så trött! Puss

Kan inte sova. Är ständigt stressad, trött och pressad..

Att promenera själv med sin punkterade cykel hemåt mitt i natten. Fy fan vd extra ensam man känner sig. Ingen.bryr.sig. 

Kan inte förmå mig, låter låten gråta åt mig, så låten gråter åt mig

Den här låten den e ren terapi,
min enda nyckel till en öppning i ett inspärrat liv.
Alla säger minnena skall blekna med tid,
ska jag va ärlig, kan jag inte se när det blir.
Jag trodde aldrig att jag kunde falla ner så djupt.
Men sen kommer världens bästa vibration och ger mig ljus,
är du en dröm, snälla ta inte slut.
Åh nej...

Jag fortsätter vända mig om men du finns inte där.
Jag fortsätter leta men finner ingen mening att va här.
Jag vill inte vakna imorn utan kärlek i min värld.
Så jag fortsätter vända mig om men du finns inte där.

 

Jag kommer alltid att älska dig. 

Helt förgäves..

Jag är så trasig inombords! Någon som känner igen den känslan? Som ett stort brännande hål som aldrig tycks gå att laga..

 

Har ni nånsin älskat någon så mkt att ni skulle kunna dö för den personen? Kan man älska nån så mkt? Trots att det gått så lång tid skulle jag inte tveka en sekund på att offra mitt liv för att han ska få leva. Eller så känns det bara så nu, man vet ju faktiskt inte hur man skulle agera i en sån situation..

 

Jag vill älska någon som älskar mig. Jag vill ha någon som vill ses oftare än ibland. Känns helt omöjligt..

Say something I'm giving up on you
I'll be the one if you want me to
Anywhere I would have followed you
Say something I'm giving up on you

And I am feeling so small
It was over my head, I know nothing at all
And I will stumble and fall
I'm still learning to love, just starting to crawl

Say something I'm giving up on you
I'm sorry that I couldn't get to you
Anywhere I would have followed you
Say something I'm giving up on you

And I will swallow my pride
You're the one that I love, and I'm saying goodbye
Say something I'm giving up on you
And I'm sorry that I couldn't get to you
And anywhere I would have followed you, oh
Say something I'm giving up on you

Say something...

Det finns verkligen ingen som du. 

Varför kan jag inte bara släppa det? 

Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är

Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut

Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut


Jag vet att det är svårt över telefon
men när jag har dig nära
vill du därifrån
jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår

Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
det är dags att lägga på
men att stanna känns så rätt

Och jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut